Zimbabwe2008’s Weblog

Före självständigheten år 1980 hade Zimbabwe ett segregerat skolsystem med skilda skolor för den inhemska befolkningen och för den europeiska och asiatiska minoriteten. Ännu inpå 1990-talet var resurserna olika för de båda delsystemen. Primärskolan som är obligatorisk och börjar vid 6 år och är 7-årig, dock kontrolleras inte närvaron. Man räknade 1995 med att ca 80 % av en ålderskull fullgjorde alla sju årskurserna i primärskolan. Den tidigare kostnadsfria undervisningen i primärskolan är sedan 1991 belagd med behovsprövad avgift som lägst är några hundra kronor/år, vilket motsvarar en halv månadslön för de lägst betalda. Klasserna är stora med ca 40 elever och man har många prov. Om man har råd att gå i de privata skolorna är det ofta bättre kvalitet på undervisningen och klasserna är dessutom mycket mindre, 20-25 elever. I städerna är skoluniform obligatorisk, men på landsbygden är det inte lika noga. All undervisning sker på engelska, shona och ndebele. Om man har råd går man vidare till sekundärskolan som är antingen 4-årig (med avgångsexamen på O-level) eller 6-årig (med A-level-examen, vilken ger behörighet för inträde vid universitet). Endast 5% läser vidare till det som kallas A-level. Utbildningssystemet har en markant brittisk prägel. Fram till 1990 hade landet endast ett universitet, i huvudstaden Harare, men då grundades i Bulawayo, den största staden i ndebele-minoritetens område. Bulawayo är ett nationellt universitet för naturvetenskap och teknologi samt ett mindre, privat metodistuniversitet. Därutöver finns ett antal college, främst lärarutbildningsanstalter. De övergripande problemen för utbildningsväsendet är brist på resurser och låg kvalitet. Nationella och internationella biståndsorganisationer har dock genom utvärderingar och planering sökt ange riktlinjer för förbättringar. År 1997 beräknades 15 % av den vuxna befolkningen vara analfabeter.